”Ty medan han ännu var ensam kallade jag honom, och jag välsignade och förökade honom.” –
Jesaja 51:2b

Abraham, en framgångsrik bonde, var tvungen att lämna allt för ett okänt mål. Gud kallade honom att
vandra en ensam väg.
De män och kvinnor som längtar efter att leva ett heligt och rättfärdigt liv, kommer att bli kallade att
vandra en ensam väg – som plöjaren. Tänk dig en bild av en gammaldags plog som dras av två stora
skotska Clydesdalehästar, samtidigt som plöjaren håller plogen stadigt. En flock med fåglar cirklar uppe
i luften i väntan på att få plocka allt välsmakande som vänds upp med jorden. Men plöjaren är ensam
på åkern. Han är inte där med femton-tjugo andra plöjare. Att plöja är ett ensamjobb. Jag vet, för jag
har själv plöjt mycket.
Jag läste en gång en artikel om en adlig, hyllad statsman från Skottland, som sade att han ”plöjde sin
ensamma fåra”. Artikeln fortsatte med att säga att när Gud kallar någon att utföra stora saker för
honom, så sänder han denne först till en ensam fåra. Han kallar honom att gå ensam.
Du kanske blir den ensammaste människan i världen när du vandrar nära Herren, men du kommer
också att bli medveten om Guds triumfvagnar och du kommer då att glömma ensamheten. Det finns en
underbar liten vers som lyder: ”Jorden är hård och plogen går tungt. Vinden är bister och jag sliter mig
trött. Men hans hand gjorde oket! Åh, tänk att just jag får bära hans ok. Det är nog om jag blott får plöja
fåran, så att såningsmannen kan så sin säd.” (Okänd författare)
Så, min kära vän, om du har fattat tag i plogen, håll fast vid den tills åkern är klar.