”Säg till Sions dotter: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl,
en arbetsåsnas föl.” Matteusevangeliet 21:5

Vår välsignade Frälsare kom till Jerusalem, ridande på en ringa åsna, en fåle. Han kom inte på en vit
arabhingst, en underbar militärhäst. En fåle är en ung åsna av maskulint kön som inte är inriden än.
Bara det är ett mirakel.
Vi har åsnor på gården som vi lär dra kärror för att spara på dieselkostnaderna. Av egen erfarenhet vet
jag att det är utomordentligt svårt att rida på en fåle. Men när vår dyrbare Jesus satt upp på en ung fåle
och red in i Jerusalem, står det ingenstans att den försökte kasta av Herren.
En äldre herre, som jag har den djupaste respekt för, brukade åka med mig ut i naturen. Närhelst han
såg en åsna vid sidan av vägen, lyfte han alltid på hatten. ”Farbror John”, frågade jag honom en dag,
”varför gör du så?” Han svarade: ”Därför att det här djuret bar min Mästare.” Käre vän, har du lagt
märke till att alla åsnor har ett kors på sin rygg, som består av en linje ned efter ryggraden och en
tvärsöver skuldrorna? Det är det enda djur i Bibeln som vi vet bar konungarnas Konung och herrarnas
Herre. Det är ett underbart djur som får utstå en hel del övergrepp. Åsnan är också otroligt envis och
gör inget den inte vill.
Finns det något att lära av denna ringa åsna? Jag tror det.
1. Om inte Herren kallar oss att göra något, så rör vi oss inte.
2. Låt oss ha ett betjänande hjärta.
Åsnan är en tjänare. Den är beredd att hämta och bära. Den behöver inte alltid vara i rampljuset och
den har haft det största privilegiet av alla. Den har burit ärans Konung in i Jerusalem på sin rygg.