”… ty en främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder.” – Psaltaren 39:13b


Vi är gäster, resenärer på väg genom livet. Vi lever här i sjuttio år och, om Gud så vill, kanske några år
till efter det. Vi får inte slå oss till ro för mycket. Ja, vi ska arbeta hårt och göra vårt bästa med det som
Gud har betrott oss, men vi får aldrig tro att vi ska vara här för alltid. Det här livet är bara som en
dimma. Idag här, i morgon borta.
Malcolm Muggridge sade: ”Den största katastrof som kan drabba en pånyttfödd, andefylld troende är att
man börjar känna sig hemma i den här världen.”
Innan vi går ut idag eller åker till vårt arbete, måste vi få rätt ordning på våra prioriteringar. Vi måste
inse att allt vi gör kommer att lämnas bakom oss när Gud kallar hem oss. Det är bara vår ande som
kommer till himlen. Allt annat kommer att lämnas kvar. Vi måste lägga tonvikten på rätt saker och göra
rätta prioriteringar: Gud först, sedan vår familj och därefter vårt arbete.